violettas

Jag är en pendlare.
Jag åker buss till och från mitt jobb varje dag och det har jag gjort under några år nu. En ny värld har öppnat sig och jag har lärt mig att iaktta. Jag har mött många olika karaktärer under denna tid, både medpassagerare och chaufförer. Och fler lär det väl bli. Det finns också en hel del outtalade regler att ta hänsyn till och nåde den som inte rättar in sig i leden.

En av mina medpassagerare är fru Papperskasse. När jag färdats omkring en kvart med bussen på morgonen och har blivit lagom sömnig, ibland även hunnit slumra till, då är det dags för fru Papperskasse att göra entré. Hon stiger på bussen med en väska och en papperskasse. Hon är liten och verkar något skygg, som en hind. Hon skulle göra ett helt ljudlöst intåg om det inte vore för den förb...... papperskassen. När hon fått sitt busskort godkänt av kortläsaren kånkar hon den bräddfyllda kassen vidare in i bussen och bestämmer sig, visserligen ganska snabbt, vilket säte hon ska inta just denna morgon. Sedan vidtar ett prasslande av Guds nåde tills hon fått sin kära kasse och sig själv på plats. En gång vid en synnerligen otjänlig väderlek blev hennes kasse mycket fuktig och vad tror ni hände då. Jo mycket riktigt, kassen brast och hon stod där i sin skygghet med bara handtagen i handen och innehållet spritt över golvet. Men har hon tagit lärdom av den episoden. Ack nej, redan morgonen efter kom hon med en ny fräsch papperskasse och förgyller även i fortsättningen mina morgnar med pappersprassel som till och med överröstar bussens motorljud.