Hallå där ute i cyberrymden!
Hej alla vänner! Har ni saknat mig? Kanske har ni varit oroliga och trott att jag slutat pendla!?! Ingen fara, jag sitter på min buss och skumpar till och från jobbet fortfarande. Nya medresenärer har tillkommit och några har försvunnit. But I am still going by bus!!!! Hav tålamod, snart kommer ni att få läsa om passagerare och chaufförer som jag iakttagit på min eviga resa fram till pensionen.
Gott Nytt År
önskar jag alla mina vänner som tar del av den här bloggen samt busschaufförer och medpassagerare på min linje som ger mig material att skriva om.
Mitt liv som pendlare
En annan chaufför som ofta kör "min buss" är söta Candy Karamell. Det är en mycket tunn och nätt kvinna. Hennes ansikte är smalt och näpet, glasögonen hon bär är oerhört små, det måste vara barnstorlek på dem. Hennes mun är som ett litet rosa o. Det är för mig helt obegripligt hur denna finlemmade dam kan hantera sitt väldiga fordon med en sådan styrka och säkerhet. Candys stora passion här i livet är karameller och hon suger på dem med en frenesi som är svår att slå. När hon suger som mest intensivt på sin läckra sötsak blir hennes lilla o-mun till ett stort O och det tar över hela ansiktet på nåt sätt. Som tur är blir hennes ögon kvar i ansiktet och hon fortsätter att framföra sin buss säkert och skickligt. Hon klarar dessutom av att vara synnerligen trevlig mot sina passagerare. Det är alltså en liten kvinna med stor simultanförmåga men hon bjuder aldrig på några karameller.
Mitt liv som pendlare
Minns ni Familjen Addams? Alltså TV-serien från 60-talet, inte filmen. Jag bara undrar för det är faktiskt så att Uncle Fester åker med bussen ibland. Ja, han har förstås inte en fotsid, svart kåpa på sig. Nej, han har en något modernare klädsel idag, ett helt nytt blåställ från "Fristads" och splitternya, stålhättade arbetsskor från "Arbesko". Han döljer sitt kala huvud med en gubbkeps men jag ser nog att det är Uncle Fester ändå. Blicken är lika genomträngande som Uncle Festers och hans hudfärg ligger åt det mörkröda hållet till, med ett visst inslag av blått. Nu vet ju inte jag om Uncle Fester i TV-serien hade sådan nyans i ansiktet eftersom det inte fanns färg-TV på den tiden men likheten är slående likväl. För det mesta sitter han på den s k handikappsitsen, längst fram i bussen. Han har alltid höger ben upplagt över vänster knä med den grova skosulan ut mot mittgången. Det är nästan helt omöjligt att inte stöta emot hans fot när man ska gå in i bussen och vid sådana tillfällen framstöter han några gutturala läten djupt ner i halsen, sedan lyfter han missnöjt ner foten på golvet. Han har också jämt en arbets-väska med sig, en s k bag. Det klirrar misstänkt från bagen när han går av bussen och han ser då rätt nöjd ut. Jag undrar vad det är han har i den? Tänk om det är The Thing!!!!!
Mitt liv som pendlare
I morse var det "Mr Sexy Guy" som körde bussen. När jag stiger på bussen vänder han sig alltid mot mig och slår på sitt allra charmigaste leende, vilket mer liknar en sliskig grimas. Han har alltid något att säga förutom ett hest "Hej". I morse sa han med halvkvävd röst: "Såå, du har hittat hit i mörkret?" Sedan grinade han upp sig än mer och kikade sensuellt ovan glasögonen. Oavsett årstid sitter han och kör med skjortan uppknäppt långt ner på bröstet, jag måste ju bara få en skymt av hans håriga bringa. Runt halsen glimmar en tjock guldlänk. Skjortärmarna har han alltid uppkavlade så att jag ska se musklerna spela på hans vältränade armar när han så manligt rattar sin buss och då förstummas av hänförelse. Åh, vilken man!
Mitt liv som pendlare
Jag är en pendlare.
Jag åker buss till och från mitt jobb varje dag och det har jag gjort under några år nu. En ny värld har öppnat sig och jag har lärt mig att iaktta. Jag har mött många olika karaktärer under denna tid, både medpassagerare och chaufförer. Och fler lär det väl bli. Det finns också en hel del outtalade regler att ta hänsyn till och nåde den som inte rättar in sig i leden.
En av mina medpassagerare är fru Papperskasse. När jag färdats omkring en kvart med bussen på morgonen och har blivit lagom sömnig, ibland även hunnit slumra till, då är det dags för fru Papperskasse att göra entré. Hon stiger på bussen med en väska och en papperskasse. Hon är liten och verkar något skygg, som en hind. Hon skulle göra ett helt ljudlöst intåg om det inte vore för den förb...... papperskassen. När hon fått sitt busskort godkänt av kortläsaren kånkar hon den bräddfyllda kassen vidare in i bussen och bestämmer sig, visserligen ganska snabbt, vilket säte hon ska inta just denna morgon. Sedan vidtar ett prasslande av Guds nåde tills hon fått sin kära kasse och sig själv på plats. En gång vid en synnerligen otjänlig väderlek blev hennes kasse mycket fuktig och vad tror ni hände då. Jo mycket riktigt, kassen brast och hon stod där i sin skygghet med bara handtagen i handen och innehållet spritt över golvet. Men har hon tagit lärdom av den episoden. Ack nej, redan morgonen efter kom hon med en ny fräsch papperskasse och förgyller även i fortsättningen mina morgnar med pappersprassel som till och med överröstar bussens motorljud.
Jag åker buss till och från mitt jobb varje dag och det har jag gjort under några år nu. En ny värld har öppnat sig och jag har lärt mig att iaktta. Jag har mött många olika karaktärer under denna tid, både medpassagerare och chaufförer. Och fler lär det väl bli. Det finns också en hel del outtalade regler att ta hänsyn till och nåde den som inte rättar in sig i leden.
En av mina medpassagerare är fru Papperskasse. När jag färdats omkring en kvart med bussen på morgonen och har blivit lagom sömnig, ibland även hunnit slumra till, då är det dags för fru Papperskasse att göra entré. Hon stiger på bussen med en väska och en papperskasse. Hon är liten och verkar något skygg, som en hind. Hon skulle göra ett helt ljudlöst intåg om det inte vore för den förb...... papperskassen. När hon fått sitt busskort godkänt av kortläsaren kånkar hon den bräddfyllda kassen vidare in i bussen och bestämmer sig, visserligen ganska snabbt, vilket säte hon ska inta just denna morgon. Sedan vidtar ett prasslande av Guds nåde tills hon fått sin kära kasse och sig själv på plats. En gång vid en synnerligen otjänlig väderlek blev hennes kasse mycket fuktig och vad tror ni hände då. Jo mycket riktigt, kassen brast och hon stod där i sin skygghet med bara handtagen i handen och innehållet spritt över golvet. Men har hon tagit lärdom av den episoden. Ack nej, redan morgonen efter kom hon med en ny fräsch papperskasse och förgyller även i fortsättningen mina morgnar med pappersprassel som till och med överröstar bussens motorljud.
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
